Författaren har skrivit boken för att hon vill föra vidare sin livshistoria och berättelsen om vad som har hänt förr i tiden. Hon vill att folk ska kunna få en bild av vad som har hänt och genom boken kan man förstå och komma ihåg vad som har hänt, även en lång tid efter när många ögonvittnen har dött. Budskapet med boken är just det, författaren Hédi vill berätta sin historia och få folk att förstå vad hon har varit med om, hon vill att man ska komma ihåg förintelsen så att det inte glöms bort med tiden. Boken var ett sätt för henne att göra det. En del i bokens slut som jag tycker beskriver hennes budskap väldigt tydligt:
"Det tog mig fyrtio år att komma underfund med att jag är ett vittne, och att det kanske är min uppgift att berätta vad jag upplevt, trots att jag inte äger en författares penna. Vi är så få som är kvar! Vi måste berätta om detta omänskliga som har hänt i det tjugonde århundradet; det får inte försvinna under glömskans kåpa. Och det får aldrig hända igen!
Jag minns ännu, men vet själv knappt hur det kändes.Jag minns att det gjorde ont, men jag kan inte längre erfara själva känslan. Jag minns den infekterade tånageln, jag minns skammen när jag stod där avklädd, jag minns avskedets ögonblick. Ännu minns jag det mesta, men minnena bleknar. Om de bleknar hos mig, hur blir det med dem som aldrig ens har upplevt det? Och senare generationer, kommer de ens kunna förstå?"
- Sida 216
Hédi har såklart inte en positiv inställning till kriget, vilket de flesta människor inte har.
Jag kommer inte ihåg att det fanns tankar i boken som beskrev vad som kunde ha gjorts för att kriget inte skulle bryta ut. En sak jag minns är att folket länge förberedde sig för ett krig eftersom att de anade att det skulle hända. Hédi lät t.ex bli att äta under perioder innan kriget för att hon ville härda sig och vänja sig vid att vara utan mat.
Efter att ha läst den här boken har jag fått en bättre inblick i hur det var för judar under förintelsen. Även om det är svårt för oss att verkligen kunna föreställa och förstå hur det var, tycker jag att jag tack vare boken har fått lite bättre förståelse i alla fall. Jag tycker att boken är verklighetstrogen även om det är svårt att förstå hur dåligt det faktiskt varit för många människor. Jag kan såklart inte föreställa alla situationer fullt ut eftersom att jag inte varit med om något liknande själv. Jag tycker att boken är en väldigt välskriven ögonvittnesskildring och det är lätt att följa med i händelserna, jag får en väldigt klar bild om hur Hédi Frieds liv har varit. Det är såklart inte bra att hon varit med om så hemska saker som hon skriver om, men jag tycker att boken är ett sätt att föra vidare historian på så att det som hänt inte glöms bort.
